---

Hittade en bra recension från Green Days Globen konsert. Hittade den på SvDs hemsida...

Det ser ut som sviterna efter en rockfestival utanför Globen. Campingstolar, kläder, filtar och kuddar ligger kasserade i drivor i oktoberregnet. Amerikanska Green Day firar i år 22 år som band men har med sin tralliga punkrock spelat sig in som hjältar hos en ny generation.

Likt tre seriefigurer som aldrig åldras rusar trummisen Tré Cool, basisten Mike Dirnt och sångaren Billie Joe Armstrong ut på scen och slår direkt undan benen på alla spydigheter om punkmän som närmar sig 40-strecket. Green Day är helt enkelt lysande, från början till slut.
 

37-årige Armstrong ser yngre ut än han gjorde när bandets genombrottsskiva Dookie släpptes 1994: den svarta kajalen är utsmetad runt ögonen och det svarta håret är spretigt. Hans hyperaktiva energi gör honom till en strålande arenadomptör som predikar likt en uppeldad frikyrkopastor, sprutar med vattengevär och tar fram en bazooka för att skjuta ut t-shirtar i publiken.

Det är som om Green Day befinner sig på rymmen, med ett 140 minuter långt försprång, från sin punkrockgenres trötta nutid. Eller så är det Armstrongs citat att det är ett öde värre än döden att bli en slentrianharvande gammal punkare som jagar dem. Men det finns ingen slentrian i Green Days värld. Det är en show deluxe i ständig rörelse med smällande pyroteknik, som en generös variant av punk där Green Day inte bara spelar för publiken – de umgås med den. För tvåbarnspappan Armstrong tar sitt fulla vuxenansvar att lära upp en ny generation punkrockkids. Han plockar upp dem på scen, låter dem sjunga i mikrofon och uppviglar två av dem till stagediving ner i publiken.

Billie Joe Armstrong är ingen förebild som skulle godkännas av Hem och skola men för punkkulturens återväxt är han den perfekta fritidspedagogen. Green Day klipper inte av sina gräsrötter, de vattnar dem istället med ren och skär vansinnesenergi. 

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_3640437.svd

Puss&Kram!

---